Jag satt i timmar i den där sjukhusetkorridoren. Kunde lika gärna ha flyttat in så mycket tid som jag spenderade där.

En våning högre upp i en annan del av sjukhuset hade jag suttit med Charlotte under hennes förlössning; nu väntade jag för att se om mamman skulle dö. Sorg och glädje bara ett par hundra meter i från varandra. Ta till vänster, uppför trapporna och in genom dörren.