Maamme

Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,

soi, sana kultainen.

Ei laaksoa, ei kukkulaa,

ei vettä, rantaa rakkaampaa,

kuin kotimaa tää pohjoinen,

maa kallis isien.



On maamme köyhä, siksi jää,

jos kultaa kaivannet.

Sen vieras kyllä hylkäjää,

mut meille kallein maa on tää,

sen salot, saaret, manteret

ne meist on kultaiset.



Ovatpa meille rakkahat

koskemme kuohuineen,

ikuisten honkain huminat,

täht´yömme, kesät kirkkahat,

kaikk´kuvineen ja lauluineen

mi painui sydämeen.



Täss auroin, miekoin, miettehin

isämme sotivat,

kum päivä piili pilvihin

tai loisti onnen paistehin,

täss Suomen kansan vaikeimmat

he vaivat kokivat.



Tään kansan taistelut ken voi

ne kertoella, ken?

Kun sota laaksoissamme soi,

ja halla näläntuskan toi,

ken mittasi sen hurmehen

ja kärsimykset sen?



Täss on sen veri virrannut

hyväksi meidänkin,

täss iloaan on nauttinut

ja murheitansa huokaillut

se kansa, jolle muinaisin

kuormamme pantihin.



Tääll´olo meill on verraton

ja kaikki suotuisaa,

vaikk onni mikä tulkohon,

maa isänmaa se meillä on.

Mi maailmass on armaampaa

ja mikä kallimpaa?



Ja tässä, täss´ on tämä maa,

sen näkee silmämme.

me kättä voimme ojentaa

ja vettä rantaa osoittaa

ja sanoa: kas tuoss´ on se,

maa armas isäimme.



Jos loistoon meitä saatettais

vaikk´ kultapilvihin,

mis itkien ei huoattais,

vaan tärkein riemun sielu sais,

ois tähän köyhään kotihin

haluamme kuitenkin.



Totuuden, runon kotimaa

maa tuhatjärvinen

miss´ elämämme suojan saa,

sa muistojen, sa toivon maa,

ain ollos, onnees tyytyen,

vapaa ja iloinen.



Sun kukoistukses kuorestaan

se kerran puhkeaa,

viel lempemme saa hehkullaan

sun toivos, riemus nousemaan,

ja kerran, laulus synnyinmaa

korkeemman kaiun saa.



Paavo Cajander







Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

Ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

Mer älskad än vår bygd i nord,

Än våra fäders jord.



Vårt land är fattig, skall så bli

För den, som guld begär.

En främling far oss stolt förbi:

Men detta landet älska vi,

För oss med moar, fjäll och skär

Ett guldland dock det är.



Vi älska våra strömmars brus

Och våra bäckars språng.

Den mörka skogens dystra sus,

Vår stjärnenatt, vårt sommarlju.

Allt, allt, vad här som syn, som sång

Vårt hjärta rört en gång.



Här striddes våra fäders strid

Med tanke, svärd och plog.

Här, här, i klar som mulen tid.

Med lycka hård, med lycka blid.

Det finska folkets hjärta slog.

Här bars vad det fördrog.



Vem täljde väl de striders tal.

Som detta folk bestod.

Då kriget röt från dal till dal.

Då frosten kom med hungers kval.

Vem mätte allt dess spillda blod

Och allt dess tålamod?



Och det var här det blodet flöt,

Ja, här för oss det var,

Och det var här sin fröjd det njöt,

Och det var här sin suck det göt.

Det folk som våra bördor bar

Långt före våra dar.



Här är oss ljuvt, här är oss gott,

Här är oss allt beskärt;

Hur ödet kastar än vår lott.

Ett land, ett fosterland vi fått,

Vad finns på jorden mera värt

Att hållas dyrt och kärt?



Och här och här är detta land.

Vårt öga ser det här,

Vi kunna sträcka ut vår hand

Och visa glatt på sjö och strand

Och säga: se det landet där.

Vårt fosterland det är.



Och fördes vi att bo i glans

Bland guldmoln i det blå,

Och blev vårt liv en stjärnedans.

Där tår ej göts, där suck ej fanns.

Till detta arma land ändå

Vår längtan skulle stå.



O land, du tusen sjöars land,

Där sång och trohet byggt,

Där livets hav oss gett en strand,

Vår forntids land, vår framtids land.

Var för din fattigdom ej skyggt.

Var fritt, var glatt, var tryggt.



Din blomning , sluten än i knopp,

Skall mogna ur sitt tvång;

Se, ur vår kärlek skall gå opp

Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.

Och högre klinga skall en gång

Vår fosterländska sång.



J.L Runeberg